Jag vet inte vad som händer med mig. Varför jag känner och mår som jag gör. Jag borde inte må dåligt. Allt har ju gått så himla bra nu på sista tiden. Jag har fått egen lägenhet, jag har en praktikplats som faktiskt vill ha mig där, jag har min mamma igen, jag har fått en helt ny familj som bryr sig om mig, jag har min syster och mina underbara vänner som alltid finns där. Men varför känns allt så meningslöst? När jag går till bup sitter jag alltid av tiden och säger hur fantastiskt bra jag mår. Varför ljuger jag? Och varför i hela helvete är jag så jävla bra på att spela så att alla tror mig? Jag är så trött, trött på att spela. Masken måste av. Den bara måste, om jag nu vill ha hjälp. Vilket jag faktiskt vill.
Jag har kommit så sjukt långt den senaste tiden. Min fysiska destruktivitet har jag slutat med för länge sen. Jag kan inte neka att jag är bra sugen ibland på att börja. Men då säger den lilla rösten innuti mitt huvud "Det är inte värt det, tänk på nåt annat.". Jag kanske borde tysta ner den rösten. Den har hindrat mig i sååå många år från att visa mina riktiga känslor. Jag borde med andra ord sluta ljuga och börja prata sanning.
Det känns som att jag står still. Allting och alla omkring mig jobbar mot ett mål och tar sig sakta men säkert framåt. Jag har haft mina mål så långt jag kan minnas men inte kommit nånvart på den vägen. Jag har snarare tagit ett x antal steg bakåt istället. Men om man kollar på den emelie som var för ½ år sen så har jag kanske trots allt komit en hel del framåt. Den emelie satt och skar sig trött i princip varje dag. Och hon var stolt över det. Hon överdoserade allt som hon fick tag i. Alkohol varenda helg och inte så lite heller. Hon lät alla killar, som ville, utnyttja henne. Jo, jag kanske går framåt iaf. Men varför mår jag inte bättre?
Bilder från min mest destruktiva period.
Det syns inte. Varför?
MASKEN ÄR PÅ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar